Dagens förhör i rättegången mot grabbarna i The Pirate gick i mångt och mycket ut på att försöka utreda vem som egentligen är ansvarig för att saker och ting blir gjorda kring fildelningsgiganten. Eftersom det är en fråga som ofta dyker upp, och som också gäller oss i Piratbyrån tänkte jag ägna en liten stund åt att räta ut en del frågetecken.

Åklagaren och de målägandes advokater har helt fastnat i tankekedjan när det gäller just ansvarsfördelningen. Rick Falkvinge skriver också om det här idag, och citerar ur förhöret med Fredrik Neij:

¤ Men vem bestämde vad som skulle göras?
- Alla! Den som ansåg att något behövde göras, gjorde det bara.
¤ Så ingen hade någon övergripande kontroll?
- Nej, varför skulle det behövas?

Oscar Swartz bloggar om samma sak, och tar med några beskrivande exempel. Rick talar om deltagarkultur som ett beskrivande uttryck. Själv skulle jag vilja kalla det för en klusterorganisatorisk dynamik.

Människor i allmänhet, och tydligen vår åklagare i synnerhet, är väldigt fokuserade på strukturerade organisationer. De kan vara platta, pyramidformade och nätverksbaserade. Väldigt få är dock dynamiska. Ännu färre, om ens någon, är lika dynamisk och totalt obefintlig som Piratbyrån. Vi har dessutom smittat av oss på The Pirate Bay, som ända sedan starten varit samtidigt ogreppbar och allstädes närvarande, ungefär som otroligt tjock dimma.

Piratbyrån använder en mängd olika medier i arbetet kring alla projekt vi spånar kring. Huvudsakligen använder vi oss av IRC, som är att likna vid ett helt textbaserat chatsystem. Ibland ses vi på mikrobloggar, ibland i bussar och ibland till och med på riktigt.

Vi har ingen chef som bestämmer vad som ska göras. Vi brainstormar allmänt kring gemensamma intressen, oftast internet, och plockar därefter ut projekt som vi gärna vill se genomförda. Om det är möjligt plockar vi personer ur våra bekantskapskretsar, och ibland långt bortom dessa, och arrangerar byggarkluster som genomför projekten - och därefter upplöses i intet. En del av dem som varit med i projektklustrena följer med i det fortsatta arbete, de flesta försvinner iväg till sitt.

De som känner oss vet dock att det bara är ett ytterst fåtal av våra ideer som faktiskt blir verklighet. Listan på roliga projekt att skapa växer sig allt längre för var dag som går. Skulle vi ha mer tid att jobba på projekten skulle förstås mer bli gjort, men hur ska klusterprojektörer få betalt!?

Kontentan är alltså: Det finns ingen chef, ingen som kontrollerar att saker blir gjorda och inte heller någon som står och övervakar vad alla ändar av klustret gör. Det är inte så vi jobbar. Vi jobbar dynamiskt och levande kring projekt som formar och beskriver en framtid vi vill leva med. Och i.