Som en fortsättning på min post om klusterorganisatorisk dynamik fortsatte idag hetsen kring vem som egentligen bestämmer i The Pirate Bay.
Peter fick gång på gång frågan, "har du varit med och..." - vare sig det handlade om layout, kodande, lastbalanserare, sökmotorer, pengar, avtal, översättningar, ja you name it.
Det Peter förgäves försökte förklara är beslutsgången i våra kringkluster, eller kanske snarare bristen på den.
Klusterorganisationen tillåter ett stort antal människor att delta och samarbeta kring samma projekt. Det tillåter också att man som deltagare flyter in och ut ur organisationsstrukturen beroende på tid, intresse och lust. Så länge klustret är tillräckligt stort säkerställer nämligen just detta dynamiska flöde att det alltid finns en kärna som driver projektet framåt. Samma dynamiska flöde säkerställer också att kärnan hela tiden förändras, och aldrig fastnar i en mental kvicksand.
Det åklagarsidan inte tycks förstå - eller kanske möjligvis av strategiska skäl vägrar förstå - är att det är ju detta flöde som gör att det är möjligt att komma med ett påpekande, ett ändringsförslag eller kanske till och med en konkret ändring, utan att man för den delen är ansvarig för något alls. Istället för att bli ansvarig är man delaktig, och istället för att behöva ta ansvar gör man en insats.
Ett exempel är följande. Om någon skulle fråga mig om jag varit delaktig i layouten av The Pirate Bay skulle jag svara "ja och nej". Ja, för att jag - precis som tusen och åter tusen andra - lämnat kreativa kommentarer om utseende och användarvänlighet på siten. Nej, för att jag - precis som tusen och åter tusen andra - är förärade med den designmässiga tummen mitt i handen.
Vår arbetsordning kring projekten vi arbetar kring är oftast att vi alla ger idéer och input, att några få börjar bygga, men att dessa snart blir utbytta av nya stjärnor som råkar ha lite tid över, och att dessa sedan skickar iväg det till ett team av kodare som gör en liten snutt innan de lämnar över till nästa som fortsätter där de tidigare påbörjat, innan utkastet går tillbaka till inputgruppen, som skickar vidare för finputs till den förste designaren, som...
Det är inte svårt att fatta vinken. Det är så många kockar i vår digitala soppa att vi sällan landar där vi siktat från början. Våra kollektiva strävanden för oss till nya platser varje gång vi börjar röra oss framåt, ställen vi aldrig avsett att besöka, upplevelser vi inte trott oss kunna nå. Det är helt klart en del av charmen, att inte riktigt veta vad man är delaktig i, att låta framtiden utvisa vad man egentligen gjort.
Att försöka avgöra vem som är ansvarig för en enskild detalj av något av våra projekt är som att skjuta sig i båda fötterna samtidigt. Om man ens börjar försöka fundera kan man lika gärna börja slita sitt hår med en gång.
Det gynnar inte rättsväsendet att blind förbigå det här, det som faktiskt är vår konstruktiva vardag. Att mangla på och försöka tvinga fram förklaringar av våra projekt utifrån en statiskt organisatorisk världsbild som tillhör det förgångna är inte till rättens fördel. Det är så här vi fungerar, det är dags att vänja sig. Det är vi som är framtiden, och vårt tåg har plats för fler.
Peter fick gång på gång frågan, "har du varit med och..." - vare sig det handlade om layout, kodande, lastbalanserare, sökmotorer, pengar, avtal, översättningar, ja you name it.
Det Peter förgäves försökte förklara är beslutsgången i våra kringkluster, eller kanske snarare bristen på den.
Klusterorganisationen tillåter ett stort antal människor att delta och samarbeta kring samma projekt. Det tillåter också att man som deltagare flyter in och ut ur organisationsstrukturen beroende på tid, intresse och lust. Så länge klustret är tillräckligt stort säkerställer nämligen just detta dynamiska flöde att det alltid finns en kärna som driver projektet framåt. Samma dynamiska flöde säkerställer också att kärnan hela tiden förändras, och aldrig fastnar i en mental kvicksand.
Det åklagarsidan inte tycks förstå - eller kanske möjligvis av strategiska skäl vägrar förstå - är att det är ju detta flöde som gör att det är möjligt att komma med ett påpekande, ett ändringsförslag eller kanske till och med en konkret ändring, utan att man för den delen är ansvarig för något alls. Istället för att bli ansvarig är man delaktig, och istället för att behöva ta ansvar gör man en insats.
Ett exempel är följande. Om någon skulle fråga mig om jag varit delaktig i layouten av The Pirate Bay skulle jag svara "ja och nej". Ja, för att jag - precis som tusen och åter tusen andra - lämnat kreativa kommentarer om utseende och användarvänlighet på siten. Nej, för att jag - precis som tusen och åter tusen andra - är förärade med den designmässiga tummen mitt i handen.
Vår arbetsordning kring projekten vi arbetar kring är oftast att vi alla ger idéer och input, att några få börjar bygga, men att dessa snart blir utbytta av nya stjärnor som råkar ha lite tid över, och att dessa sedan skickar iväg det till ett team av kodare som gör en liten snutt innan de lämnar över till nästa som fortsätter där de tidigare påbörjat, innan utkastet går tillbaka till inputgruppen, som skickar vidare för finputs till den förste designaren, som...
Det är inte svårt att fatta vinken. Det är så många kockar i vår digitala soppa att vi sällan landar där vi siktat från början. Våra kollektiva strävanden för oss till nya platser varje gång vi börjar röra oss framåt, ställen vi aldrig avsett att besöka, upplevelser vi inte trott oss kunna nå. Det är helt klart en del av charmen, att inte riktigt veta vad man är delaktig i, att låta framtiden utvisa vad man egentligen gjort.
Att försöka avgöra vem som är ansvarig för en enskild detalj av något av våra projekt är som att skjuta sig i båda fötterna samtidigt. Om man ens börjar försöka fundera kan man lika gärna börja slita sitt hår med en gång.
Det gynnar inte rättsväsendet att blind förbigå det här, det som faktiskt är vår konstruktiva vardag. Att mangla på och försöka tvinga fram förklaringar av våra projekt utifrån en statiskt organisatorisk världsbild som tillhör det förgångna är inte till rättens fördel. Det är så här vi fungerar, det är dags att vänja sig. Det är vi som är framtiden, och vårt tåg har plats för fler.
Bloggens inlägg (Atom)
unauthorized translation
Peter was repeatedly asked the question "have you been involved in..." - layout, code, load balancers, search engines, money, contracts, translations, yes, you name it.
What Peter tried to explain, to no avail, was path of decisions-making process in our surrounding clusters, or perhaps more correctly, the lack of it.
Clustered organization allows for the participation and cooperation of a large number of people in a project. It also allows participants to flow in and out of the organization structure depending on time, interest, and will. As long as the cluster is large enough this dynamic flow ensures that there always is a nucleus that drives the project forward. The same dynamic flow also ensures that the nucleus is always changing, never getting stuck in mental quicksand.
What the prosecution seems unable to understand - or perhaps, for strategic reasons refuse to understand - is that this particular flow makes it possible to make a suggestion, a proposed change, and perhaps also a concrete change, without being responsible for anything at all. Instead of being responsible, one is participating, and instead of assuming responsibility, one makes a contribution.
The following is an example. If anybody would ask me if I've been involved in the layout of TPB I would answer "yes and no". Yes, because I - precisely like thousands of others - given creative suggestions about the look and usability of the site. No, because - precisely like thousands of others - designwise, I'm all fingers and thumbs.
The work model around our projects is usually that everybody contributes ideas and input, that a few start building, but that these people are quickly replaced by others, who happen to have some time over, and that they later pass it on to a team of coders that contribute a small piece before they pass it forwards, to the next who resume where they left off; and then the draft goes back to the input group, passing it on for polishing at the first designer, who...
You get the point. There are so many cooks to this digital broth that we seldom end up where we aimed at the outset. Our collective aspirations bring us to new places every time we start moving, places we never thought to visit, experiences we never believed that we could reach. It's clearly a part of the thrill, not knowing exactly what you're contributing to, letting the future tell what you've actually done.
Trying to discern who's responsible of a single detail in any of our projects is to shoot oneself in both feet at the same time. If you even start thinking about it, you might as well start ripping your hair at once.
The legal system doesn't gain anything from blindly bypassing this, which is actually our constructive everyday life. To push on and try to force explanations of our projects from a statically organized world-view of the past, will not bring anything to the court. This is how it works, and it's time to get used to it. We are the future, and our train has more room.