Höjdpunkten med att resa runt och föreläsa så som jag gör ibland är samtalen och diskussionerna som uppstår. Idag pratade jag om Piratbyrån, The Pirate Bay och Spectrial inför en intresserad och engagerad publik här på The Gathering.

Efter en dryg halvtimmes föreläsning lämnade jag över till publiken och en öppen frågestund. Frågorna avlöste varandra, men något som många återkom till var att de kände sig överkörda av vuxensamhället i allmänhet och dem som bestämmer i synnerhet.

Jag tror det här är rätt symptomatiskt. Jag tillhör en generation som sluppit lära sig internet. Vi växte upp med internet, min skola var stadens första med uppkoppling (om än en delad 28kbs-modemlina). Det har gett mig ett enormt försprång när det handlar om data och internet, i varje fall om man jämför med de flesta som tillhör tidigare generationer.

Men den generationen som jag idag föreläste för, de befinner sig djupare i den digitala gyttjan än vad jag gör. Istället för att ha växt upp med internet, har de växt upp och ihop med internet. När de upplever det som att någon hackar på internet, tar de det personligt. Någon bråkar med deras kompis, kanske till och med deras externa medvetande.

En del av dem jag pratade med idag var ärligt upprörda. "Förstår de inte vad de pysslar med", undrade de, "hur kan de stifta lagar om något de inte själva förstår sig på?". Och vad svarar man på det? Det är på något sätt det digitala samhällets dilemma. Ett konkret exempel rättegången mot The Pirate Bay, och det faktum att de få som egentligen förstår och kan förklara hur bittorrenttekniken fungerar också sitter åtalade. Det blir ett oöverstigligt moment 22.

Det handlar i grunden inte om en klyfta mellan gamla och unga, vuxna och kids - det handlar om en djup och växande spricka mellan dem som vill kontrollera internet och dem som _är_ internet. Det är inte svårt att se en ökande splittring, men en forsatt strävan efter kontroll och begränsning gör inte situationen mer hanterbar. Det enda som vaknar då är den frustration som nu ligger och pyser.