Nu under sommaren läser jag en kurs vid Umeå Universitet som heter Öppenhet på Internet. Tanken är att man ska lämna in kortare texter i olika ämnen och därtill kommentera de andra studenternas texter. Till idag hade vi som uppgift att skriva 300-600 ord om fildelning. Inte helt nytt ämne för mig kanske, men ändock.

Jag såg att Johan Wigmo postat sitt inlägg, så jag tänkte inte vara sämre. Kursen handlar ju om öppenhet. Med lite tur kanske någon blir glad. (Läser du kursen själv, så kopiera inte. Det var tydligen inte tillåtet.)


Fildelning och integritet

En intressant aspekt av fildelningsdebatten är de konsekvenser som en ökad jakt på fildelare tycks bära med sig. Ipredlagen har diskuterats mycket under våren (http://knuff.se/q/ipred), och ett kritiskt argument har då varit att den personliga integriteten kan vara hotad när privata aktörer får tillgång till personlig information. Må så vara, men gräver man något mer i kopplingen mellan fildelning och integritet når man ännu djupare.

Under sommaren förväntas exempelvis den svenska implementationen av Datalagringsdirektivet att presenteras. En internversion har (trots dementier från officiellt håll (http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2902057.svd)) redan läckt ut på nätet (http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2903037.svd), och visar i korthet att man vill ålägga Internetleverantörer att lagra datatrafiksinformation i upp till sex månader. Informationen om datatrafik ska sedan kunna användas om så krävs i brottsutredningar av olika slag.

Tanken med Datalagringsdirektivet sägs vara tänkt att användas vid grov brottslighet (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3976076.ab). Kritiker till Datalagringsdirektivet menar att detta kan användas till att kartlägga människors nätvanor långt bortom terrorrelaterad kriminalitet (http://christianengstrom.wordpress.com/2008/12/12/och-nu-kommer-datalagringen/). Samtidigt visar det sig att både Antipiratbyrån och musikbranschens intresseorganisation Ifpi gärna vill sno åt sig en del av kakan (http://sidvind.blogspot.com/2009/05/datalagringen-ifpi-far-inte-ta-del-av.html).

Likaså ser man den här typen av tendenser när det gäller andra typer av kommunikationsformer. Nyligen löpte remisstiden för en utredning kallad Polismetodutredningen ut. Polismetodutredningen syftar till att utreda vilka metoder polis får använda vid brottsbekämpning (http://www.dn.se/opinion/med-orat-mot-masten-1.484226). En av punkterna i utredningen är huruvida anonyma kontantkort även i fortsättningen ska vara tillåtna, eller om registreringstvång för kontantkort ska införas. Rotar man lite i remissvaren kan man se att Antipiratbyrån är med även här (http://www.frendo.se/remisser0905.html), trots att det ingenstans handlar om piratverksamhet eller upphovsrättsbrott.

Anledningen till att Antipiratbyrån och Ifpi försöker ta del av arbetet kring även denna typ av lagstiftning torde vara det faktum att det utan registrering och trafikanalys är väldigt svårt att utröna vilken trafik som rör vad. För att undersöka fildelningstrafik måste man först lokaliseraden. Det innebär i korthet att man för att ha en effektiv datainsamling då måste kontrollera all elektronisk trafik, identifiera och gruppera den i termer av laglighet, och därefter analysera. Analysresultaten kan dock därefter användas på många sätt, varav flera antagligen inte varit menade från början (http://www.stoppa-storebror.se/risker.htm).

Det finns många kopplingar mellan fildelning och integritet. En god början för att strukturera upp debatten skulle kunna vara att inte låta branschorganisationer som har som syfte att motarbeta piratverksamhet gå in och medbestämma kring lagstiftning som rör integritet och frihet på nätet. Risken för total ändamålsglidning är annars stor.