Att internet är viktigt tror jag många känner. I alla fall med stor sannolikhet alla som lyckas hitta till det här undanskymda näthörnet. Att det borde vara en mänsklig rättighet att ha tillgång till internet är kanske inte lika självklart, även fast det nog är på sin plats att börja resonera i de banorna. Det är många pusselbitar som kan läggas på plats redan nu.

Idag dök det upp att Finlands regering nu gått ut med att _alla_ finska hushåll ska ha tillgång till bredband motsvarande minst 1 Mbit. Klart upplyftande, särskilt som allt fler samhällstjänster flyttar ut på internet. Med tanke på att den europeiska bredbandspenetrationen annars uppges ligga på 36% känns Finlands förslag som ett riktigt steg framåt.

För ett halvår sedan eller så skrev Stefan Larsson på Cybernormer om det projekt man driver i Indien ihop med Ericsson, som man kommit att kalla Networking@Schools. Tanken där är att internetifiera strategiskt utvalda skolor för att på så sätt öka möjligheterna för eleverna i delstaten där man verkar att ta del av det informationsflöde som finns på nätet. Det skulle då bli en del av undervisningen att lära sig att använda, och därefter använda, dator och internet.

I arbetet med Networking@Schools har man kopplat det praktiska arbetet till FN:s Barnkonvention, som innefattar "frihet att oberoende av territoriella gränser söka, motta och spridkopplat det praktiska arbetet till FN:s Barnkonventiona information och tankar av alla slag, i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycksmedel som barnet väljer". Det här har man tagit fasta på när man arbetar med att möjliggöra internettillgång för barnen i Kerala.

Ett liknande resonemang för den grupp av kinesiska intellektuella, som i helgen skrev om "Deklarationen om mänskliga rättigheter på internet". Jag noterade det i en post på Cybernormer. De skrev bland annat om att "Yttrandefrihet på Internet är en del av den medborgerliga yttrandefriheten. Det är vår mest basala mänskliga rättighet och en något totalt grundläggande som bör vara värnat, högt värderat och skyddat".

Det här går också att koppla till det arbete vi i somras gjorde kring Iran. Vi såg en politisk oroshärd, och noterade att det första som begränsades var möjligheten att diskutera, resonera och sprida information om vad som hände. Internet stängdes ner. Den kamp vi förde från utsidan handlade därmed om att öppna nätet och sprida ordet.

Den slogan vi använde då kan gott och väl användas gång på gång, det mår den bara bra av: DEMOKRATI KRÄVER SAMTAL. Stryper man kommunikationsvägar då stryper man samtalet. Saknar människor tillgång till internet, då saknar de också flera basala möjligheter till ett aktivt demokratiskt arbete. Därför är kopplingen mellan demokratisering och internet så otroligt viktig att hålla fast vid.

Det är också därför som det glädjer mig att biståndsminister Gunilla Carlsson idag skriver på Newsmill om just e-bistånd. Inlägget är en redogörelse för olika parters syn på e-bistånd, och hon tar också ställning för en mer aktiv och deltagande process i just uppbyggnaden av teknik, infrastruktur och kommunikationskanaler.

Det är glädjande av flera skäl, men för min personliga del handlar det främst om två saker. Dels bekräftar det de inofficiella röster jag hört när jag haft kontakt med personer på berörda departement, att Sverige någonstans har en ambition att ta täten i en global och digital demokratiseringsprocess. Och dels nämner hon Johanna Nylanders strålande ledare om e-bistånd _och_ oss i Juliagruppen som två aktiva drivkrafter i en strävan om att föra in informationsteknik i biståndsdiskussionen.

Diskussionen kunde inte komma mer än lägligt. Det är oklart vad som dragit igång vad, men imorgon torsdag arrangerar tidningen Fokus en konferens på temat "När tekniken förändrar politiken". Juliagruppen är på plats, tillsammans med Networking@Schools och gräsrotsprojektet Wireless Africa.